Vår nya familjemedlem.

Eller min nya avkomma?

Alltså, att leva med en bilhandlare kan ibland få en att hamna i dom mest förvirrande situationer. I alla fall om personen i fråga hela tiden byter bilar. Dvs min man är den personen och tillika bilhandlaren. Jag vet inte hur många gånger jag har glömt bort vad vi har för bil pga att ”vi” byter bil lika ofta som deltagarna i Paradise hotel använder ordet ”facking” eller ber någon ”sätta sig ner i den jävla båten”. Tänk er själva när man står där, i regnet, på Ica Maxi´s gigantiska kundparkering, och du glömde såklart att se efter om du parkerade på ”sköldpaddan” eller ”dromedaren” även denna gång. Allt du ser är ett hav av plåttak i färgerna grå-svart-röd-vit. ”Om han ändå för en gångs skull kunde köpa en bil i en självlysande jävla färg” har jag tänkt när jag gått där i regnet med bil-blippen i högsta hugg, riktad mot olika bilar, frenetiskt tryckande på öppna-knappen, och ögonen i full fokus och fulla av regn för att se om någon av alla bilar som ser likadana ut blinkar när jag riktar blippen mot den! Facking Marcus alltså.

Detta har inte vart problemet sen vi kom tillbaka till Sverige kan jag meddela. Vi har haft en bil. Vår folkabuss. Vilket är fullständigt och väldigt jättesupernormalt rimligt, jag vet. Men vårt liv har inte sett ut så tidigare. Det är som att ha haft en garderob full av sommarklänningar till att en dag öppna garderobsklänningen och det ända som hänger där är en för liten sparkdräkt från Lindex. Jag vet det är en skitdålig liknelse, men är det något jag är bra på så är det skitdåliga liknelser! Det har vart sån ruljans på bilar i vår familj, och vi har nästan alltid haft i alla fall minst 2-3 bilar på uppfarten, där naturligtvis alla alltid har vart till salu. Och dom har sålts kan jag säga. Scenario: jag går hemifrån på morgonen, på uppfarten står en grå Volvo, kommer hem från ett möte vid lunch och möts av en röd audi och hämtar slutligen barnen på eftermiddagen i en svart BWM – inga konstigheter. Ni fattar dilemmat med att hitta bilen på Ica Maxi va? Ni fattar också att man inte kan få ett känslomässigt band till en bil i det läget! Som att favorisera en biff-ko hos scans ko-farm (yes, där satt den!)

Som sagt. Nu har vi haft en bil. Och på något jäkla märkligt sätt så har liksom min man kläjmat den som hans färdmedel. Kanske för att han jobbar ute på Värmdö och inte har lika stor möjlighet att sälja en bil i vardagsrummet om den står i bilhallen på värmdö, som jag tex har när jag utför mitt jobb i och med att jag inte säljer bilar (vilket är bra eftersom jag knappt ser skillnad på en Volvo eller Finlandsfärja) Detta har även resulterats i att min man har fått köra mig så fort jag har behövt ta mig någonstans vilket inte heller alltid är 100% perfekt även om det har vart nice med en privatchaufför.

Men nu så. Nu är äntligen problemet löst. Och det är löst med kanske den enda bilen som jag faktiskt någonsin har fått känslor för då jag har haft en sån här tidigare. Jag fick behålla min tidigare Mini Cooper i kanske två år. Jag kommer ihåg dagen då vi släppte Mini’n vidare till en ny ägare, det var en sorg. Min man har tom stalkat den tidigare Mini’n i hop om att den ska bli till salu igen, allt för att göra mig glad. Och nu har han lyckats. Det är inte samma bil som tidigare, inte heller samma färg. Men kan man bli kär i en bil så blev jag det. Låt mig presentera min nya familjemedlem.

Jag måste säga att jag älskar kreativiteten i svaren från min fråga på instastory kring vad den nya familjemedlemmen kunde vara.

Malin Gramer och en husalf i all ära…men detta.

Detta måste firas.

Inlägg skapade 1034

2 svar på “Vår nya familjemedlem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp