En månad av Spanien, stjärnkrogar och sjukhusvistelse i Thailand.

Dom säger att tiden går så mycket fortare när man får småbarn. Jag förstår fortfarande inte hur folk resonerar när dom säger så. Tiden är ju vad tiden är. Har ni tex vart på en lekpark med dina småbran en småregnig blåsig dag i mars? Inte fan rusar tiden framåt direkt, den strävar nog bakåt tom. 

 

När man har kul däremot, hej hopp vad dygnen rinner på då. Ungefär som mitt januari. Vilket är mycket överraskande då januari månad brukar tillsammans med februari och november vara den värsta månaden på året. Inte 2019. Jag kan i dagsläget förtippa att januari skulle kunna bli en av 2019 års bästa månader. Detta trots dippen som befann sig i början av januari. 

 

Efter att jag kommit ut från min depp jag befann mig i någon dag så blev allt ljusare. Jag tror också jag fick hjälp från oväntade håll och kanter av människor här nere i Marbella. Det var som att öppna en liten port och ut ur porten så strömmade massor med härliga människor som berättade för mig att dom kände precis likadant som jag. Fan livet suger ibland när man flyttar till ett nytt land även fast solen skiner konstant och en flaska cava kostar lika mycket som en dubbelask läckerol hemma. Det var väldigt härligt att känna att jag inte var ensam i mina tankar om detta. Och konstigt nog, så blev det så bättre när jag förstod att andra också mådde skit ibland. Är det hemskt att bli glad över andras misär?

 

I detta kände jag att jag hittade mig själv igen, firade det med att lite spontant bjuda hem ca 10 vuxna och alla deras barn på middag och drinkhäng. Blev en magisk kväll och kändes precis som hemma. Där alla vänner samlas, skrattar äter och umgås tillsammans, barn i hela huset som den ena efter den andra ber om dryck chips och behöver utfodras. Då mår jag som bäst. Och känslan att få göra detta hemma i Spanien och inse att det är näst intill detsamma som hemma i Sverige får mig att må hundra procent. 

 

Och sen kom Mille & Jocke med sina barn ner till Spanien en månad. Mille, min vän Mille som egentligen tillsammans med sin familj är anledningen till att vi flyttade ner till Spanien. Vi träffade dessa härliga människor när vi första gången övervintrade i Thailand för fem år sedan. Vår Douglas och deras flicka Charlie lärde känna varandra som små bebisar på en strand i värmen i Thailand och har sen dess träffas i tid och otid. Älskar att se dem träffas nu 5,5 år senare, hur kort startsträckan är innan dom rullar runt och busar tillsammans….ibland tar det timmar, men på Douglas-skalan så är det en kort tid.

Några bilder under åren som gått.

Mille är personen som kan få mig att göra VAD som helst och tro att jag klarar av det. Och dom gånger hon utmanat mig så har det fungerat. Hon är som en påse dillchips, full av lycka liksom, den mest positiva person jag känner. Och HON tillsammans med sin familj bestämde sig för att flytta till Spanien…och på den vägen är det. Mille och Jocke och barnen var i Spanien under hela januari, och trots att vi inte träffades så ofta som jag hade önskat så var det förjäkla tryggt att ha familjen här på 20 minuters avstånd. 

 

Jag och Mille

 

Mitt i detta var jag en vecka i Stockholm för jobb kombinerat med att bästa vännen Paulina fyllde år. Att resa tillbaka till Stockholm när man vart i Spanien en längre period är egentligen totalt falsk marknadsföring. Varje dag är uppbokad med roliga kundmöten och varje kväll är uppbokad med vän och familjemöten. Alla har tid att träffas och glädjen att träffa sina älskade vänner är så fantastisk. Jag vet ju att januari inte är såhär på riktigt, men jag älskar den äkta hallucination av verkligheten som den är när jag kommer hem till Stockholm. 

 

Att få träffa resten av familjen, speciellt min pappa, är helt fantastiskt. Mamma har ju trots allt vart nere hos oss vid ett par tillfällen, så även om jag saknar henne så ses vi ju som oftast ändå. 

 

Fick träffa mina underbara gamla jobbarkompisar. Förstår ni hur magiska ni är? Och kvällen när Paulina fyllde år….herregud kvalitetshäng med ännu fler fantastiska tjejer. 

 

Jag hann knappt landa i Spanien igen innan jag och mannen packade in oss i vår hyrbil och körde över land och rike för att ta oss till Toledo, där vi mötte upp Calle och Malin (så mycket kvalitetstid nu så jag storknar). I Toledo hade vi 24 timmar av crazyness, ungefär som vanligt när vi ses. Jag är alltid lite rädd att våra spontana dejter runtomkring i världen ska sluta som i baksmällan, dvs att jag vaknar med utdragna tänder, Malin med en ansiktstatuering och att någon av Marcus eller Calle haft sex med en manlig prostituerad?

 

Förtydligande: vi uppskattar inte prostitution eller utdragna tänder, men det händer ibland märkliga grejer när vi hänger tillsammans.

Nu kanske kvällens händelse inte går att jämföra med att råka få tänderna utdragna, men, fan inte långt i från när man tänker på det. Okej: Vi hade bokat restaurang Adolfo i Toledo, en restaurang med en stjärna i Guide Michelin. Man tycker ju ändå att ”visst, man kan få tre, men en stjärna borde ändå vara bra?”. Nä. 

 

Till en start så hade vi vart övertydliga med vid bokning att vi: hade en icke 4/2-bens-köttätare (dvs äter fisk och skaldjur) en allergiker mot musslor, och en dödligt allergisk mot nötter. 3 gånger, TRE, hade dom upprepat vår allergi osv till restaurangen. Och när vi kom till restaurangen, så upprepade kvinnan som mötte oss vår allergi igen….ungefär samtidigt som hon gick fram och puttade på restaurangchefen som låg och bokstavligen sov på ett bord när restaurangen öppnade. Det kan ha vart bristen på sömn som gjorde honom otroligt otrevlig resten av kvällen, vår brist i språk hindrade oss från att förstå varandra. speciellt vid det tillfället han tog sin bläckpenna och drog ett stort kryss över hela menyn jag hade i knät när jag försökte beställa avsmakningsmenyn trots att jag är vegeterian. Han kanske har småbarn hemma tänker jag? Anyway. För att inte göra en väldigt lång historia ännu längre så summerar jag det som detta: Vi fick cava när vi kom, det fick vi. Och därefter beställde vi Belugavodka vilket också var det enda vi fick drick resten av middagen, fram till då vi blev serverade ett femhundraårigt dessertvin tjockt som den svartaste tjäran. Detta var dock det positiva. 

 

Första rätten vi fick var en lax med currysås och banan, lite crazy flyganda Jacob som inte flög hos någon av oss. Och därefter så serverades det kötträtt efter kötträtt….till mig alltså, och till alla andra såklart. Dom glav helt enkelt blanka fan i att jag är vegeterian, kött ska tydligen ätas. Och det gjorde maestro klart för mig då han förklarade att på den här enstjärniga Guide Michelinkrogen gör vi INGA SOM HELST kompromisser kring önskemål eller allergi. Vilket vi fick varse när vår dödliga nötallergiker i sällskapet, inte helt överraskande, blev serverad vildsvin med nötter (med vodka att dricka till). Detta vildsvin blev jag också serverad, precis som anklevern, och grisörat och något mer oklart köttigt. Men denna gång, när det var dödliga nötter på, så önskade kanske personalen vårt sällskaps död lite extra i och med att dom tog min tallrik från min plats, och serverade ut min mat till övriga män i sällskapet? Vid något tillfälle stal dom även ett glas med vodka från vårt bord vilket naturligtvis var jobbigt då det var det enda vi hade att dricka. 

 

Ah. Den middagen kan kort beskrivas som den sämsta, MEN, roligaste någonsin. Vi skrattade oss genom middagen, vilket kanske påverkade servicen, jag vet inte. Efter middagen gick vi till Toledos säkert i särklass minsta bar med världens bästa bartender. Han la sin själ i varje drink som om det vore hans barn förlossning han skulle presentera. Skitäckligt jag vet, men jag hittade ingen annan liknelse mer än att man liksom fick följa skapandet av drinken tills att han liksom förlöste den framför dina ögon. Magiskt. 

 

Utöver detta så har solen värmt fantastiskt bra. Och det är här man liksom tappar bort tid och rum och inte ens märker att vi är i januari. Hur kan man förstå det när man är i en vardag som inte är som i ett parallellt universum som tex Thailand kan vara. I Spanien är trots allt på riktigt, och när solen skiner och man hela tiden träffar glada härliga människor, då går tiden så inihelvetes jävla fort. 

 

Det absolut bästa med januari var att jag känner att jag är 100% mig själv. Lite sjuk i huvudet, glad och vill bara framåt. Jag halvlider av tourettes och känner att jag struntar i att människor runt omkring mig har åsikter om det (jag har ingen diagnos, den har jag bara satt själv helt enkelt, kukjävel!!!) Har haft så många ögonblick där jag inte längre tänker på hur jag ska vara och vad jag ska säga, utan kan liksom bara vara mig själv. SÅ UNDERBART.

 

Men i allt. Januaris höjdpunkt som egentligen är februaris höjdpunkt är att vår vän Pontus äntligen har flyttat ner till Marbella och Nueva Andalucia. 3 våningar under hos bor han. När jag skrev detta hade han har bott i Marbella i 5 dagar och han har redan ätit middag hos oss 3 gånger. Så magiskt. 

 

Om något skulle vara deppigt i januari så är det att familjen Djus packade in all sprit dom hade på Supermarket, tryckte in det i bilen, skickade hem bilen på en trailer och tog flyget hem till Sverige på obestämd tid. Deppigt att inte ha dem ett stenkast ifrån oss längre, och ingen jag kan tjyvröka med på stranden längre. 

Men så kan livet se ut ibland. Upp och ner helt enkelt. Nu är jag och Malin på Koh Lanta i Thailand. Vi har checkat in i ett magiskt hus som vi hyrt via Jojolantarental på Malee Seaview. Första kvällen trotsade jag min jetleg och försvann ut i den Thailändska stjärnklara natten och gick på ett colourparty på Muchroombar tillsammans mes Åsa och Lina. En lugn kväll som startade med en öl hemma, därefter en tanke att gå ut och ta en drink, som resulterade i att vi blygsamt började måla oss själva med självlysande färg, som sen spårade i att vi målade varenda ickeklädd kroppsdel och såg ut som tre mogna kvinnor någon kräkts neonfärg på.

I skrivande stund är jag dock på ett sjukhus i Trang, 2 timmar in i fastlandet från Koh Lanta. Ingen är döende och vi reser snart tillbaka. Lite mer om detta framåt när vi är åter på Koh Lanta igen….vilket förhoppningsvis är ikväll.

Denna bild togs dag 1 på Koh Lanta, innan vår lilla tripp till Trang. Älskar att det är Bingo Rimer som tagit bilden som den fotonörd jag är. Också glad att han inte bad oss hopsa toppless, vilket vi naturligtvis hade gjort.

I morgon dykning på schemat och förhoppningsvis tätare uppdateringar här.

Kramar

Inlägg skapade 1007

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp