Att vara en dålig förälder på en bergstopp…

….är aldrig en bra plats att vara en dålig förälder på. Risken för höga fall är överhängande så att säga, och då handlar det definitivt inte om att jag önskar putta ner något av barnen från berget, snarare tvärtom, att något av barnen önskade putta ner mig. Innan vi hamnar på bergstoppen och mitt sopiga föräldraskap, måste jag berätta en kort historia om varför vi hamnade där. Dvs kort, som om jag vore ett femårigt barn…ett femårigt barn lyckas alltid att göra en otroligt kort historia extremt lång. Så, då kör vi.

 

I morse när jag vaknade kände jag mig låg och deppig. När vi är bortresta längre tider så är detta något som sker efter ett tag. Ofta är det då bara några veckor kvar på vår tillfälliga utlandsflytt. Nu har vi knappt vart här mer än 4 månader och har minst en lång tid kvar. Orsaken till detta är många. Men bla så hade Oscar pratat med Marcus kvällen innan och sagt att han saknade sin klass i Sverige! Och våra bästa vänner som var här över nyåret åkte såklart tillbaka till Stockholm även om vår önskan till tomtefar var att dom skulle stanna för alltid. Sen har barnen vart lediga från skolan sen den 21a december och många av deras vänner från skolan har vart i Sverige under julen…vilket såklart resulterat i att barnen har fått hänga med deras äldsta vänner dom har. Dvs vi, deras föräldrar.

Och även fast vi älskar våra barn mer än allt levande på hela jorden så älskar man inte alltid som förälder att springa omkring i lägenheten och leka tex Fortnite. Att jag ska krypa omkring på alla fyra innan ”någon” kommer och ”läker” mig innan jag kan resa mig upp för att hundradels sekunden efter bli skjuten med ett lasergevär igen. Klart vi har roat barnen, men ofta så tvingas dom ut för att få frisk luft mot deras vilja. Och ofta handlar det om att uträtta vardagsärenden. Det är bara att inse att gå och storhandla på Mercadonan i området egentligen inte räknas som att man underhåller sina barn även om jag och Marcus kan känna oss lite mer nöjda efter den utflykten än innan. Bättre det än inget right!?

Samvetet som drabbar en som förälder då hörni! När man bara känner att man suger på det. Att roa sina barn. När genomsnittstiden på barnens iPad ligger på över 5 timmar. Per dag. Sen den 21a december. Typ. Allt detta i kombination med att jag saknar mina riktiga vänner hemma. Närheten till familjen. Grannarna som röjer in i vårt hus i tid och otid och där spontana middagar sker fler än 1 gång per vecka och där den spontana middagen ofta resulterar i att vi är ett gäng familjer som stökar tillsammans.

Missförstå mig rätt. Jag har träffat, och träffar fortfarande underbara människor här nere som jag älskar att hänga med. Men ni fattar. Det är otroligt härligt att hänga med människor där man kan bete sig precis som man vill utan att dom ska tro att man är psykiskt sjuk. Det är utmattande att vara återhållsam och förbannat trevlig och intressant hela tiden.

Gläntar man på dörren så ramlar allt annat på och dörren slås vidöppen. Och som ett brev på posten (innan det blev Postnord), så kommer helt plötsligt alla tankar om jobb, ekonomi, boende, hälsa, rubbet.

Så där satt jag i morse och visste vare sig in eller ut. Tittar ut genom fönstret och ser solen skina från en klarblå himmel, 17 otroligt härliga decembergrader, och jag kände att jag inte uppskattade det och magen var orolig. Av rädsla, inget annat.

Så, vi gjorde det ända vettiga. Vi hittade på något att göra tillsammans med barnen som vi tänkte att dom skulle älska. Vi ska familjevandra i berg!

När vi berättade för barnen att skärmtiden var över och att vi nu skulle ut och utforska och klättra upp för ett berg i närheten så skrek dom rakt ut. Inte av direkt lycka måste jag tillägga. Douglas lät som han var femton år och skrek ”OOAAAHHH SÅ TRÅKIGT!!!!” samtidigt som Oscar himlade med ögonen så mycket så han med största sannolikhet såg rakt in i sin egen hjärna.

In med barnen i vår fruktansvärt fula hyrbil, utan en egentlig aning om vart vi skulle hitta ett berg att bestiga. Vi lockade barnen med att våra vänner Linda och Stefan vandrat uppe i ett berg och att dom sett pinjenötsträden förvandlas till träd fulla av snöbollar, och där snöbollarna är pinjelarver som är extremt giftiga och har man tur kan man se dem gå i kilometerlånga led på marken!!! Barnen blev naturligtvis eld och lågor kring dessa giftiga små bestar, och försökte lura av mig mobiltelefonen genom att säga att dom skulle googla på pinjelarven, varpå jag ville möte Oscar på hans nivå och sa att ”det är SÅ mycket chillare att se dem IRL”….och så tittade Oscar på sin egen hjärna igen.

Vi packade en ryggsäck med matsäck, dvs chips och guacamole och lite grönsaker, dvs det vi hade hemma. Vi packade in våra bilåksjuka hungriga barn i en bil utan mat i magen eftersom vår vision var att äta middag på en bergstopp. Och sen åkte vi serpentinvägar rakt upp på ett berg. Inte supersmart. På en väg så smal och med hundrameters stup på höger sida tar sig Douglas för magen, säger att han mår dåligt och vill åka hem. Vi inser att det är omöjligt att vända och försöker peppa med pinjelarverna. Douglas klarar sig och håller resultatet av åksjukan inom sig och kliver ut som ett monster ur bilen när vi är framme vid vår slutdestination.

Nu är vi ju ändå här. Nästan på toppen av ett berg i alla fall. Barnen började på en gång ifrågasätta NÄR vi ska äta lunch och VARFÖR är vi HÄR? Jag förklarade för dem att ”för att få skärmtid måste ni få friluftstid” och spatserade supernöjd därifrån och glömde nästan bort Douglas mitt på skogsvägen med risk att bli överkörd av en bil.

Jag måste ge det detta: Pinjeskog på en bergstopp där solen silas mellan stammarna och hela marken är täckt av trädens långa barr är makalöst makiskt. Och jag tror faktiskt att barnen kände det också, det var som att syre kom in i deras hjärnor och dom upptäckte en värld utanför lägenheten och iPadens värld. Vi gick en bit och försökte hitta till en utkiksplats. En utkiksplats som hade vart väldigt enkel att hitta bara om vi hade följt skyltar och information, men vi fungerar inte så, vi ska ALLTID hitta egna vägar dit vi vill på eget sätt och kommer på så sätt ALLTID fel och får ALLTID gå tillbaka eller börja om och göra nytt.

Denna familjeregeln gällde även denna gång. Barnen hade extremt lågt blodsocker och började bröla mot varandra vems kotte dom hittat på marken som var störst. Och i allt detta, som om jag inte redan vore en dålig förälder nog, så skrämde jag min äldsta son så han bröt ihop och började gråta. När Oscar skulle ta upp en pinne från en buske så skojade jag till det lite och halvskrek ”AKTA OSCAR DET LIGGER EN ORM DÄR”. Låt oss säga att skämtet inte mottogs med den responsen jag planerade in i min hjärna. Dvs den mikrodel av en hundradels sekund som jag tänkte efter om huruvida detta var ett bra skämt eller ej på ett barn som inte fått äta lunch och tvingas upp på ett berg i en skog när klockan börjar närma sig 14.30. Hade jag tänkt hade jag kanske kommit fram till att skämtet inte var supertoppen!

Sen fortsatte det lite så. Istället för att leta efter pinjelarver visade jag istället en bild på ett larv-tåg som vi fått skickat till oss av en annan familj. Resultatet av det blev naturligtvis att vi var rätt sopiga som lurade upp barnen på ett berg i jakt på mördarlarver vilket slutar med att vi istället för att hitta larverna visar bilder på dem. Och föräldern som hittade larverna och tog en bild på dem måste vara så mycket bättre. Jag fattar.

På vägen tillbaka från berget pratade vi om att det nu är dags att ställa om dygnet nu, barnen kan inte vara vakna till 00.00 varje natt längre och sova till 10.30, hur härligt det än är. Oscar hade då en egen plan som gick ut på att dom kan dygna idag och gå och lägga sig tidigt i morgon. En förhandling mellan son och förälder påbörjades och jag sa att ”till 22.00 kan ni få vara vakna”, varpå sonen höjer budet till 23.00. Jag svarar då lite enkelt att ”Ja, men eftersom du inte lärt dig klockan än så kan ju jag säga till dig att klockan är 23.00 när den egentligen är 21.00 såatte……” Och så tittade jag på honom med nöjd överlägsen min. När ens son då, nio år gammal, tittar på en, hans mor, hon som ska skydda honom mot all ondo, och säger ”nu känner jag mig kränkt mamma, nu kränker du mig, hur kan du kränka mig så?”

Ja! Men Jag fattar. Denna dag är inte den dag då priset som världens bästa förälder skulle komma att delas ut till mig. Det var tur att allt detta inte skedde på toppen av berget om man säger så.

Innan allt..

Men mellan allt detta, när vi kom upp till utsiktsplatsen, som vi delade med ett hånglande par som stod och pratade med varandra i varandras munnar, så hade vi ett perfekt familjeögonblick. Grönsaksstavarna och chipsen smakade extra bra där på toppen i skolskenet. Barnen blev piggare av tillskottet av chips och dipp och kände sig lyckliga en stund innan jag lurade dem på pinjelarver och kränkte min son. 

I det stora hela, så kom vi hem, med frisk syre i lungorna. Friskare tankar i huvudet. Saker som oro om jobb och ekonomi tyngde mig inte längre. Jag misstänker att det alltid är något man får bära med sig som egen företagare. Och tankarna om Spanien blev härligare när man märker att vi har detta runt hörnet.

 

Det hjälpte naturligtvis till när en god vän hemma skickade en bild från ett grått och mulet Stockholm och skrev att ”inga umgås, alla är deprimerade och orkeslösa i mörkret så ni missar liksom ingenting”. Det var fint. 

Tack Emelie

Till alla vänner och familj i Sverige: Det är bra att vara borta från er! Även om man förstår det när man är hemma så är det när ni inte finns här naturligt som man inser extra mycket hur fantastiska ni är! Vi saknar er!

Till alla nya vänner här i Spanien: Ni är minst lika fantastiska, ni förgyller vår nya vardag! Utan er hade vi nog inte stannat kvar. Vi är glada att få träffa er.

Nu är klockan 21.59. Jag har sagt till Oscar att klockan är 23.45 så nu är det dags att sova.

Kram

 

Inlägg skapade 1007

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp