Äntligen julefrid?

Julen va! Snedkammade barn med lika mycket tinder i ögonen som i vår bästa killkompis telefon. Julklappar inhandlas i god tid och det osar julefrid runt jordens alla hörn, barn med tålamod lika stort som föräldrarnas kreditkortskuld den 25e december. Lugn och ro i köket inför julmiddagen och alla känner enorm julefrid.

kan julen se ut? Så ser inte vår jul ut. Någonsin.

Tisdag innan jul bokade vi vår barnvakt och var taggade till tänderna för att gå ut och jaga julklappar till barnen och släkten. Vi gick ned till El Corte Inglés i Puerto Banus i och med att dom har i princip allt. Vi klev in i varuhuset, möttes av glad julmusik och ännu gladare kvinnor som ville spruta sin parfym över min kropp, gick några meter till höger där en kvinna med gigantisk rödmålad mun och med ett fantastiskt leende som visade hörntänderna, som tyckte jag skulle gå in och bli uppiffad i deras monter. Hola, Buenas, Madame, Monsieur, Look here….Corte hade förvandlats till en större konsumtionsfälla än männen från öst som går omkring på stränderna här nere med dåliga kopior från Louis Vuitton.

Jag och mannen tittade på varandra med döda trötta blickar och kom på så sätt överens om att vi startar i champagnebaren på översta våningen på Corte. Lugnet på översta våningen på Corte, en lugn liten bar mitt bland delikatesser och inga stressande julklappshoppare så långt ögat kan nå. Efter 10 minuter i bubblande lycka kom vi fram till att vi borde stanna i baren en liten stund till. Så.Dåligt.Beslut.

ALLA vet att efter två glas Moët så är man inte sugen på att shoppa leksaker till sina barn. Det här vet vi också, men vi förtrollades av bubblorna och innan vi visste ordet av så beställde vi ett glas till och vips så stod vi utanför Corte Ingles och var på väg till en restaurang för att äta middag? Smått skamsna gick vi till restaurangen Meksian och stod i en tom entre och hoade när klockan va 18.40. En man förklarade för oss med lite höjda ögonbryn att dom inte öppnade först klockan 19.00, ännu mer skamset gick vi därifrån innan vi ropade till restaurangmänniskan att vi ses om exakt 20 minuter. Hungriga småbarnsföräldrars matklocka är svåra att ställa om till spanska mattraditioner.

Efter 20 minuter var vi tillbaka. Nu stolta och raka i rygg. Vi hittade nämligen en lurkig sportbar ett stenkast från Meksikana, på den lurkiga baren drack vi en avslagen öl och skrev en lista över vad vi skulle handla för julklappar till barnen. Den margauritan och chokladtequilan som slank ned på restaurangen slank ned med gott samvete. Samvetet kan ha berott på julklappslistan eller bubblorna, det avslöjar inte historien. Men känslans var bra.

Dagen efter denna dag rullade familjen in. Min mamma, mammas man och min morbror entrade Marbella. Man vet att det inte kommer bli som vanligt när familjen dundrar in. Dagen efter deras ankomst stod det julshopping på schemat. Denna gång åkte vi till ett shoppingcenter några kilometer från oss, till La Cañada, letade parkering i evigheter, drog upp bildörren i en annan bildörr, fick en utskällning på spanska av en spansk bilägare som olyckligtvis ägde bilen jag drog upp bildörren i. Jag sa ”lo siento” en miljard gånger och upptäckte sedan att skadan var obefintlig. Tur men så tråkigt att bli utskälld på ett språk man knappt förstår, svårt att reagera tillbaka liksom, ska jag vara glad, arg, ledsen, vad skriker människan om? Jag fortsatte be om ursäkt samtidigt som jag spände blicken i han så han på något sätt kanske skulle förstå att jag ville döda honom och att en mamma som shoppar julklappar dagen innan julafton är fan inte att leka med.

När vi väl kom in i köpcentrumet stod min mamma och resten av sällskapet med förväntansfulla miner och tittade på mig och Marcus och vår julklappslista vi så stolt hade knåpat ihop på lurkbaren kvällen innan och undrade vad på listan som dom skulle få köpa? Dom valde allt det bästa och bad oss köpa det åt dem. Självklart, du har fött mig mor! (kan jag ha väst tyst för mig själv när vi gick land och rike runt på både Cañada och till slut Corte för att fylla inköpslistan)

Sista dagen på skolan innan jullovet hämtade vi barnen lite tidigare för att åka ner på stranden för sen lunch och fira jullovet. Innan mötte vi Douglas dagispedagoger som berättade att alla barnen på avdelningen Manzanas hade fått träffa Los Reyes Magos (typ tre magiska kungarna), dvs dom Spanska vise männen som många barn får julklappar av istället för jultomten. Stoltheten i hjärtat när dagispedagogen berättade att Douglas hade önskat sig webax av dom Tre Magiska Kungarna….för er som inte vet är webax valutan man kan köpa ”skins” och andra prylar för, typ vapen, i spelet Fortnight som har en åldersgräns på 12 år och som vår 5-åriga son spelar och har nu outat för Spanska magiska kungar….och dagispedagogerna. Ah. Så kan det vara ibland. Jag menar, Oscar toppade faktiskt detta. Dagen innan julafton träffade dom den ”riktiga” tomten och fick möjlighet att lämna in sina handskrivna önskelistor personligen….

Lamborghini och en triljon euro är väl rimligt?

Åter igen fick jag stå bredvid mina barn, himla lite med ögonen och säga saker som ”haha, barn är väl för knasiga va!” Jag kan ha ljugit för jultomten och sagt att webax (som Douglas önskade sig igen) var ett pussel och att Oscar egentligen önskar sig fred på jorden.

Julafton var såklart magisk. Det blir den alltid, även fast det dagen igenom ligger en liten Lützendimma av stress över hela dagen. Men jag måste nog säga att denna julafton kan ha varit en av dom mest i alla fall överraskande då jag och min mamma startade dagen med att tatuera oss. Ja. Denna gång är det faktiskt sant, inte på skämt som förra gången. Jag frågade nämligen min mamma någon dag innan om hon och jag inte skulle göra en mor och dotter tatuering? Min mamma, född 1950, svarade snabbt att hon tyckte det var en ”väldigt bra idé”. När hon svarade så tittade jag mig lite oroligt omkring i ögonvrån för att leta efter eventuella uppsatta dolda kameror men hittade inga. Och när hon dagen efter frågade igen vad vi skulle tatuera och när så kände jag att det bara var att smida medan järnet är varmt om man säger så.

Tatueringstid bokades till självaste julafton. Ytterligare en vän i byn följde med och jag tillsammans med min mamma och Sofie (som aldrig heller tatuerat sig) tågade in hos en halvsuspekt tatuerare nere i Puerto Banus. Min mamma förklarade för mannen vars namn jag glömt bort att det är hennes första tatuering och började i nästa andetag att visa bilder för tatueraren på tavlor som hon målat hemma. Sen slutade hon aldrig att prata, jag tror hon kan ha vart nervös för hon sa att hon var lite fuktig om handflatorna. Och sen tatuerade tatueraren min mamma som fyller 69 år den 31a januari nästa år. Behöver jag säga att jag älskar henne?

Jag, mamma och Sofie gick därefter ner till en strandbar, beställde in en flaska mousserande och firade våra nya tatueringar. Bra start på julafton.

Därefter fortsatte julen traditionsenligt. Vi fikade och tittade på Kalle Anka. Barnen undrade varför vi tittade på detta skittråkiga tecknade program och förstod inte alls när jag sa att detta var fyrtioandra gången jag klämde av detta. Dvs om man inte räknar dom 30 gångerna jag sett det på VHS-video eftersom jag någon gång vid 10 års ålder hade möjligheten att spela in Kalles jul och på detta sätt hade obegränsat med tecknad film när.jag.som.helst.önskade!

Mannen tittade på mig med höjda ögonbryn och suckade lite och ifrågasatte hur jag kunde dra denna för barnen. Jag kände mig lite orolig att jag var på väg att bli som min mamma, men kände i nästa andetag att efter morgonens strapatser så är det mer ett livsmål än en fasa. I samma ögonblick Kalle var slut kastade sig barnen över julklapparna och det vi kämpat för i vad som känts som en evighet av förväntan och vånda var över på 25 minuter.

Blicken!

Därefter middagslagning. Vårt kök har ungefär en golvyta på 10 kvm, på golvytan står ett bord som kan beskrivas som att det egentligen bara står i vägen, vilket gör att vi har ungefär 8,5 kvm att röra oss på. I köket stod jag, min nygaddade mor, min morbror, min man, en vän som vi bjudit in på julmiddag och hans två hundar Frallan och Dixie. Frallan är en Basset, dvs 1,5 meter lång hund, och Dixie är en Golden retriver, inga småhundar mao. Mao sådär lagom med kaos innan jag beordrade alla att gå ut på terrassen och dricka sprit. Barnen satt naturligtvis på sitt rum och pysslade eller löste världsproblem. Dvs dom hängde med sina Ipads. Magisk julmiddag med svenska delikatesser som familjen släpat med sig från Sverige, den kärleken ändå!

När kvällen blev till natt gjorde jag och Marcus ytterligare ett försök att fortsätta titta på Sagan om Ringen som vi påbörjade efter kl 00.00 på julaftonsnatten. Vi klarade ungefär 15 minuter till av filmen innan jag föll i djup törnrosasömn.

Älskar julen. Men jag älskar när julen är över nästan ännu mer. När man känner att ”jävlar, vi överlevde även detta år”. Man kan nu andas ut i ungefär 335 dagar.

Innan utandningen ska vi packa in barnen i bilen, åka förbi La Canada, gå in på trädgårdsbutiken Leroy och be dem kika på vår terrassvärmare som vi köpt som inte fungerar – vi vet på förhand att det kommer sluta med att dom inte kan hjälpa oss då ordet service i Spanien tyvärr är ett ord som all butikspersonal tar avstånd från. Vi ska också komplettera en present till barnens farfar och därefter åka till Nerja, spela julpaddel, äta julmiddag och sen sätta barnen i bilen och åka tillbaka till Marbella. Jag vet redan nu att vi kommer komma försent.

Någonstans i detta ska jag baka också?

Okej. I morgon är mitt mål att andas lugnt igen.

Styrkekram?

Inlägg skapade 1007

2 svar på “Äntligen julefrid?

  1. Tihi … Ibland googlar jag Marbella bloggar … nu dök din upp. Och det är ju så svårt att sluta läsa dina inlägg. Vilken underbar humor och skrivartalang du har! Hahaha … Dig kommer jag följa! 😀
    Ha ett riktigt Gott Nytt År! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp