Lucia i Spanien – och hur man lyckad förolämpa skolans personal?

Vi överlevde resan hem till Sverige och vännerna i Fjällbacka. En magisk weekend som kändes som en lång underbar semester. Känslan att kliva av planet på Landvetter och mötas av mörker, duggregn och krispig luft var överraskande härligt. Oscar sprang i sicksack och skrek att han älskar Sverige och är kylans mästare. Själv drog jag djupa andetag, log lite, men tyckte lite som vanligt att kylan gjorde lite ont i mitt ansikte.

Helgen gick skrämmande fort. Som tur var regnade det både fredag och lördag så vi fick möjlighet att sitta i Miche och Linas kök och prata med ett jämt matintag. Barnen älskade att träffa varandra och använda inte sina iPads en endaste minut! Skämta. På lördagen efter jag tvingat våra barn en promenad i regnet så tvingade vi dem att baka pepparkakor innan dom fick återgå till Tictoc, Roblox och Mindcraft.

Och så idag kom dagen som barnen väntat på. I två månader har vi hört barnen nynna luciasånger med en blandning av vad jag trott vart hittepåspanska och svenska (inte hittepåsvenska, mitt språk har jag än så länge koll på, spanskan not so much) Douglas hade Lucia på dagis i gryningen när dagis öppnar, dvs kl 09.00 på morgonen. Och resten av skolan hade Luciatåg för alla som önskar komma och titta inne i Gamla Stan i Marbella.

Tagget innan Luciatåget var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Istället för att förvandlas till en superglad strutpojke så började Oscar prata om att han kände sig osäker på att gå i lussetåget pga av ryggont. Jag som är en sån bra och upplyst mor misstänkte att det hade att göra med att han skulle gå som stjärngosse…. Oscar har alltid valt att vara tomte, och detta år fick han låna kläder från skolan och då begränsades valmöjligheterna från cool tomteoutfit till att bära en lång vit klänning och ha en strut på huvudet. Efter lite snack om hur det skulle kunna kännas för honom efter lussetåget var slut, och när alla får ryggdunk och kramar, så bestämde sig Oscar till slut att gå med.

Han var lite orolig över att peta folk i ögonen med struten om han skulle behöva böja sig framåt för att knyta skosnörena i lussetåget. Jag förklarade att han med största sannolikhet inte skulle behöva göra detta. Jag älskar hur olika fokus man har som vuxen mot barn. Medan jag funderar över vilka världsdelar vi ska bo på och i samt om jag har ekonomisk teckning för framtida tandläkarbesök? Så funderar Oscar på om han möjligtvis kommer peta ut sina klasskamraters ögon med sin stjärngosseknut när han knyter skorna OM snöret går upp. Logiskt.

Ceremonin i Gamla Stan var rörande vacker även om barnen sjunger falskt som tusan. Det kan ha kommit tårar när Oscar på vägen tillbaka passerar mig i Lussetåget (jag var den galne mamman som filmade och antagligen är med på alla andra föräldrars filmer eftersom jag tydligen var tvungen att ställa mig mitt i Lussetåget!) Oscar tittar på mig, tar upp sin ledig hand, dvs den handen som inte håller i stjärngossespöet (?) pekar på sig, gör ett halv hjärta med handen och pekar på mig. Hade han haft bägge händerna lediga så hade han naturligtvis format bägge händerna till ett hjärta, han menade mao inte att han bara älskar mig halvt. Hoppas jag. Kramen jag fick efter tåget var avklarat fick mig att sluta oroa mig för om det var en hel kärleksförklaring eller ej. Lyckan att han lät sig övertalas var extremt tydlig.

Dogges lusseceremoni var långt ifrån lika vacker men minst lika rörande. Det är något visst med att se våra små barn sjunga Luciasånger. Dom låter och beter sig liksom som små fyllon när dom står där i kören. Något barn står med armarna i luften och skriker ”heeeeeeej” till sina föräldrar oavbrutet, något annat barn stirrar vindögt ner i sitt lusseljus och en tredje står med håret i munnen, snurrar runt och tittar rakt upp i taket. Magi!

Kanske inte lika mycket magiskt var det när dagispedagogerna förklarade för oss föräldrar innan att vare sig foto eller film var tillåtet att ta. Detta då det finns barn som inte får vara med på bild av olika anledningar. Pedagogerna berättade att personalen dock kommer att filma och möjlighet till att se fotona sen finns. Jag som tidigare jobbat med tonårstjejer som lever under hedersförtryck tar detta på fullt allvar. Mao var det inte förklaringen som på något sätt inte var magisk. Utan mer när en kvinna helt oberört under dagisbarnens lussefirande tar upp sin IPad (IPad!!! Kan man vara mindre diskret?) så säger jag till henne som den paragrafryttare jag tydligen kan förvandlas till i vissa sammanhang, att det visst inte är tillåtet att filma under luciafirandet. Kvinnan i röd fluffig jultröja vänder sig om, tittar på mig, bara med lite förakt i blicken och säger ”Jag är rektorn på skolan, jag får filma!”

Jag borde ju veta vem rektorn är. Jag mailade ju henne trots allt och tjatade i månaders tid om eventuella möjligheter att få in barnen på Svenska skolan i Marbella. I allt detta så blir man (jag) såklart nervös över att jag inte känner igen skolans överhuvud, så istället för att säga ”förlåt jag kände inte igen dig” så säger jag ”hahahaaa är du säker?” Varpå rektorn naturligtvis säger att: ja hon är säker på att hon är rektor. Jag säger då något i still med att jag inte lände igen henne i röd flufftröja och tittar på mannen som tittar på mig med höjda ögonbryn och skakar lite tröttsamt på huvudet.

Sen fick barnen och alla vuxna fika, sjukligt trevligt men kände att när Douglas ätit fem pepparkakor och där ransonen var en styck per barn så kände jag att det var dags att gå. Hamnade i ett spöregn utan paraply hem vilket egentligen inte gjorde någonting utan var liksom mer som något jag kanske förtjänade där och då.

Att fira lucia stående under ett apelsinträd fullt av gula stora apelsiner. Att inte behöva stå på en iskall skolgård där barnen ser ut som tvåhundra tellitubbies då alla klätt på sig lussedräkterna ovanför vinteroverallen, och där föräldrarna tar sig tid att stanna kvar och prata och intressera sig för varandra, gör det värt att förolämpa vilken rektor som helst i världen för.

Kanske världens bästa Luciatåg, ett tåg fullt av framtid och skönt häng. En torsdag i december som inte kunnat bli bättre.

Lev väl, hakunamatata osv..//Jessica

Inlägg skapade 1007

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp